Straffmätningssystematiken i Sverige, Danmark och Norge

Denna uppsats behandlar straffmatningssystematiken i Sverige, Danmark och Norge. Fragor som jag har forsokt besvara ar: Hur ser de olika landernas reglering och praxis ut? Vilka overgripande likheter och skillnader finns det? Hur kan de problem som uppstatt angripas? For att illustrera problematiken och systematiken kring straffmatning har undersokningen gjorts i ljuset av brottstyperna misshandel och stold. De nordiska juristmotena har under arens lopp haft mycket stor betydelse for den juridiska utvecklingen i norden. Framforallt efter andra varldskriget da formerna for samarbetet fordjupades och blev fastare. Bland den mangfald av lagar som samarbetet resulterat i kan sarskilt namnas lagen om verkstallighet av domar i brottmal i annat nordiskt land, som kom ar 1963. Sveriges lagregler om straffmatning erhalls i BrB 29 kap. Bestammelserna ar relativt detaljerade vilket framjar enhetlighet och forutsebarhet vid straffmatningen. Reglerna ar emellertid endast exemplifierande vilket far till foljd att domstolarna aven kan beakta omstandigheter som inte innefattas i lagtexten. Den svenska doktrinen som ror straffmatning ar mycket omfattande och har behandlat de flesta aspekter inom amnet. Likasa finns det klara linjer for tillvagagangssattet vid bestammande av straffvardet och vid straffmatningen. Hogsta domstolen ser mycket pa omstandigheterna kring brottet och garningsmannen i de enskilda fallen. Emellertid resoneras inte i nagon storre man kring de olika omstandigheternas betydelse sinsemellan. De danska lagreglerna kring straffutmatning finns i strafL. 10 kap. Dessa bestammelser ar relativt bristfalliga. En upprakning over vilka omstandigheter som skall beaktas forekommer men den ar inte sarskilt klar och precis. Formodligen kommer detta problem att upphora i och med den reform som straffelovradet foreslagit. En stor brist i det danska systemet ar franvaron av en gedigen juridisk litteratur om straffutmatning, fortfarande ar von Eybens doktorsavhandling fran ar 1950 huvudframstallningen. Danmarks domstolar ar mycket summariska i sina motiveringar. Omstandigheterna fastslas men det resoneras inte i nagon hogre grad kring dem. I den norska lagstiftningen finns enbart ett fatal bestammelser som beror straffutmatningen. Istallet analogitolkas de omstandigheter som namns i reglerna om hojning och sankning av straffskalor. Doktrinen i Norge ar emellertid relativt omfattande och redogor klart och tydligt for de overgripande hansyn som har beaktats av domstolarna. Praxisen som har utvecklats ar mycket detaljrik. Hoyesterett har en mycket bra och utforlig straffutmatning dar det resoneras tydligt kring de enskilda omstandigheterna. Vid en helhetsbedomning mellan landernas straffmatningssystem anser jag att Sverige har den framsta uppbyggnaden. Klara regler, bra doktrin och en relativt tydlig praxis. Danmark har i sin tur det svagaste systemet. Detta med anledning av de oklara rattsreglerna och den obefintliga doktrinen men aven pa grund av domstolarnas nagot vaga motiveringar. Det norska systemet innehaller bade en distinkt praxis och en valutvecklad doktrin. Istallet ar det den norska lagstiftningen som ar nagot svag. En brist som finns i alla de undersokta landerna ar avsaknaden av nagon form av vagledning da olika motstaende hansyn foreligger. Det bor papekas att alla de undersokta landernas domstolar gor helhetsbedomningar vid sina straffmatningar. De kan visserligen lagga olika stor vikt pa omstandigheterna men de facto torde det inte finnas nagon storre, betydande differens i radande straffmatningspraxis mellan landerna.