Skalbaggar i halländska sanddyner och kusthedar

Foreliggande rapport redovisar resultatet av en inventering av skalbaggsfaunan i de hallandska naturreservaten Hokafaltet, Tonnersa, Gullbranna, Hagon, Haverdal och Vesslunda. Faltarbetet utfordes fran maj till september 2003. Markfaunan inventerades pa utvalda provytor med fallfallor. For ovrigt bedrevs oversiktliga manuellt eftersok, slaghavning i vegetationen, sallning av forna och vaxtrotter och nattliga insamlingar med hjalp av pannlampa. Malsattningen var dels att skapa en oversiktlig bild av skalbaggsfaunan pa de oppna, hedartade markerna, dels att genom riktade eftersokningar lokalisera forekomster av rodlistade arter.Foljande naturtyper omfattas av inventeringen:1. Exponerade havsstrander med relativt lagt slitage (bast utbildade vid Hokafaltet, Tonnersa och Gullbranna).2. Amynningar med strandbrinkar i tidig successionsfas (bast utbildade vid Hokafaltet (Lagaoset), Gullbranna (Genevadsans mynning) och Vesslunda (Suseans mynning)).3. Vita och gra dyner (bast utbildade vid Tonnersa, Gullbranna och Hagon).4. Sandgrashed (bast utbildad vid Hagon).5. Ljunghed (bast utbildad vid Hagon och Haverdal). Sammanlagt patraffades 240 arter, varav 20 rodlistade. Resultaten visar klart att dynomradenas skalbaggsfauna ar artfattig, men ocksa att den innehaller atskilliga starkt specialiserade arter med begransad forekomst i landet. For flera av dessa ar de hallandska flygsandfalten det viktigaste eller enda forekomstomradet i Sverige.De mest vardefulla skalbaggsmiljoerna inom de undersokta lokalerna ar alla praglade av storning, men typen av storning skiljer sig at. Foljaktligen skiljer sig ocksa graden och typen av hot, liksom ocksa de relevanta naturvardsatgarderna. Pa de exponerade, av vag-, vatten- och vinderosion praglade ytorna langs havsstranden, vid amynningar och i de yttersta (vita) dynerna ar faktiskt det storsta hotet ett alltfor intensivt slitage. Detta eftersom manga arter i den vegetationsfattiga miljon lever nere i sanden, och missgynnas av en alltfor kraftig eller ofta aterkommande omrorning av markens ytskikt. Vissa av dessa arter ar nu sa hart trangda av det rorliga friluftslivet att akuta atgarder kravs for att radda kvar dem i den hallandska faunan. I de inre (gra) dynerna finns snarare en igenvaxningsproblematik, som harror fran tidigare atgarder for att binda sanden, men nu forvarrats av den atmosfariska kvavedepositionen. Tidiga successionsstadier vidmakthalls har ofta av trampslitage, som alltsa kan vara positivt till viss del. Alltfor intensivt slitage (som langs de mest frekventerade badstranderna) ar dock negativt aven i denna miljo.Pa sandgrashed och ljunghed kravs en mer malmedveten skotsel med storning i form av bete eller trampslitage (i friskare partier i kombination med aterkommande rojning och/eller branning) for att halla hedarna oppna och bibehalla kontinuerlig tillgang till ytor i tidig successionsfas. Den flacka heden innanfor dynlandskapet ar pa de flesta stallen hart trangd av tallplantering, och det ar mycket viktigt att oppna hedpartier rojs fram genom avverkning av tallskog och efterfoljande skotselatgarder.Mojligheten att anvanda vissa av de storre jordloparna i miljoovervakningen berors i korthet. Sarskilt inom slaktet Carabus finns flera arter med stark knytning till hedartade miljoer, som staller krav pa tillracklig areal och dessutom har begransad spridningsformaga. En art som absolut bor overvakas ar strandsandjagaren Cicindela maritima, som har sina sista tynande sydsvenska populationer inom omradet.